Ett stöd

Underbara dagar nu och dagen idag har vi tillbringat i Nyehusen för sol och bad.

Vi har sedan några månader tillbaka varit stödfamilj till en flicka.
Hon bor hos oss varannan helg och efter några helger där vi försökt lära känna varandra har vi nu börjat hitta rutiner som passar oss alla.
Varför blir man nåt sånt? Nu när våra egna barn börjar bli stora och vi kan få mer egentid och allt det där.
För att vi kan, vi har ork och engagemang och känner att vi kan göra skillnad för någon annan. Det finns en anledning att man behöver hjälp och om ingen finns där, vad händer då med dessa barn?

Familjer som söker stöd gör det av egen vilja, det är inget påtvingat men familjens situation styr behovet, det är alltså inte självklart att det blir godkänt man vet inte heller hur ofta eller hur länge utan det utvärderas efterhand.
Tanken är att vi inte ska behövas efter ett tag utan att de ska klara sig själva i slutändan.

Vi har en genomförandeplan som vi gemensamt skrivit om vad vi ska göra och vilket ansvar vi har, i vårt fall är det inga krångligheter vi ska bara vara oss själva och låta henne vara en del av en stor familj där man får ta hänsyn men ändå vara självständig som det behövs när fler ska samsas om saker och ting.

Detta är min sista helg under semestern men jag hoppas ändå att det fina vädret håller i sig för dessa kvällar är magiska, något att minnas i kalla november.

Ha det gott!